Kollegan Micke och jag ondgör oss i stort sett dagligen över båtbyggeriarbetets i stort sett enda nackdel. Nämligen kladd. Man lägger ned otaliga timmar på val av vackert virke, perfekt passning och allmänt hög kvalitet. Och när detta är gjort smetar man in hela skiten i olika former av oerhört kletiga geggamojor. Allt för att göra konstruktionerna vattentäta. Det dittills så vackra arbetet blir totalt nedsmetat, och kläderna likaså, varefter ett evighetslångt putsande tar vid för att få bort alla fläckar från överflödig Ettan, Sikaflex, tjära el dyl.

Färdigbyggd, mycket vacker, båt totalt insmetad med nåtmassa.

Nå, här är en kort presentation av de vanligast förekommande eländena!

Ettan.

Det mest kända tätningsmedlet för båtar torde vara Ettan. Det består av tjära och bivax och finns att köpa i stort sett överallt där båtvårdsprodukter saluförs. Det relativt höga priset, nära 300:- för kilot, är en motivation till att göra det själv. Bivaxkakor smältes ned i kastrull och blandas med tjära av önskad kvalitet.

Om man köper Ettan färdig, så är det i princip ett måste att späda den. Annars är den rent omöjligt stenhård att jobba med. Vissa brukar smälta den med värmepistol, men det är i min värld ogörligt, eftersom vi ständigt använder den och inte har tid med sådant. Nej! Späd den! Ned med kilosklumpen i din sämsta kastrull, smält den utomhus på kokplatta eller gasolkök och späd den sedan med ca 1/3 balsamterpentin. När den senare stelnat så får den en smöraktig konsistens som lätt bredes på fogytorna med spackel eller träkil.

Somliga använder Ettan som tätningsmedel i läckande båtar, men det rekommenderar jag inte! Det är alldeles för dyrt. Använd margarin, kokosfett eller asfalt och papperstejp istället.

Walle Vikings båtkitt.

En nyare bekantskap i kladdträsket är "Walle Vikings båtkitt" som lär bestå av bl a tjära och lärkkåda and what not. Den har samma användningsområde som Ettan och är faktiskt något mindre kladdig att arbeta med. Den är dock etter värre svindyr, och knappast bättre. Mitt omdöme: nja.

Sikaflex.

Det kanske mest kladdiga i hela världen torde vara Sikaflex. Det används som tätningsmedel och som lim.

Lim: sika är oerhört starkt och ger en flexibel fog som fäster på både trä och plast.

Tätning: limma fast och täta rutor och ventiler och liknande är den stora grejen med Sika. Däremot skall den absolut inte användas till tätning av sprickor i träbåtar. Tids nog släpper den från träet och blir till en djävulsk fuktfälla. Jag har i yrket sett oerhört många uppruttnade rufftak och annat där ägaren trott sig göra helt rätt med Sika-tuben.

Det finns varianter på samma tema, och av dessa tycker jag att Biltemas Marine Sealant hållar måttet bra.

Bitumen.

Läckande bottnar tätas med fördel med bitumen. Det uttalas med accent på u'et, bituuumen, och är bara ett annat ord för asfalt. Det är fett och fint och konserverar träet, stelnar plastiskt (är formbart även då det härdat) och är mycket billigt. 30-40 riksdaler för en tub.

Litar du inte på detta tips? Jag brukar mötas med skepsis då jag rekommenderar asfalt. Betänk då detta: Internationals beprövade "TÄT" är bitumenbaserad. Men eftersom det står just International på tuben så kostar den jättemycket mer än andra fabrikanters grejer. Typ 200 spänn.

Fördel: billigt och idiotsäkert sätt att täta sprickor.

Nackdel: blöder igenom bottenfärg och gör fula bruna fläckar i ljusare färger. Detta är dock bara ett problem för den som seglar och rutinmässigt visar sin båtbotten för omgivningen.

Märken: Hagmans asfaltsklister, Sika Black Seal.